mitt i allt - det mörka, det svarta, det som tog slut, som är "efteråt"...
som lever i drömmen om natten, som bryter fram i ovana tårar när garden är gömd, glömd och entledigad
ett namn, en textrad, några toner, ett sår går upp....
stanna kvar, sörj mitt hjärta, sakna, sakna dem, sakna minnet av din längtan, ibland var den blå
vila utan strid, låt sorgen flyta lätt i din kropp, den är inte farlig
Vargen har redan varit här.
Du kände ju inte igen honom, hur skulle du kunna det, du hade aldrig mött en varg förut, visste inte att han fanns - på riktigt - ville inte veta. Och du föraktade din brors blindhet och din systers blåögdhet, men bedrog dig själv.
Men om jag inte vill leva med garden uppe. Om jag inte vill veta hur stor flotta Nordstream härskar över, om jag inte vill slå ner blicken på T-banan, om jag går i mörka skogar och simmar i djupa vatten och tror på kärleken. Om jag vet att både tid och rum är oändliga. Att människans storhetsvansinne är lika stort som hennes intelligens är liten, i ett universumperspektiv.
Om jag vill hoppa, igen och igen och igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar