Höst på Klintkusten - ljummet och blåsigt och kort, korta ljusa timmar att ta vara på eller att försvinna i.
Läser Bo Carpelans sista bok. Havets rullande brus, dess decembertunga andning tränger inte in genom stenväggarna. Det är bara avfuktaren och luftvärmepumpen svaga brus som stör den perfekta tystnaden. Microns röda siffror stegar sig fram oändligt långsamt, en spindel hastar över gotlandsgolvet. Himlen gulnar över horisonten i väster och det är dags att hämta posten och dagens tidning, aldrig före klockan två.
I oktoberdagens sista strålar åt vi våfflor på Kutens bensin.
Om de intellektuella: Carpelan citerar Buber och jag i min tur:
"De besitter för mycket logik och för lite hemlighet. De bygger på sanning, inte på verklighet. De vet inte att sanning är en bearbetning av, inte meningen med, livet. Deras väg är en rät linje. De intellektuella företräder ideér och verkar i civilisationens tjänst. De skapande upplever det unika och skapar det unika."
Om åldrandet - hemska ord...
Redan efter några kapitel känner jag motsättningen mellan den åldrades önskan att vara närvarande i stundens alla detaljer och hans rastlöshet. Eller är det kanske samma sak, det oundvikliga, den korta tid som återstår, nödvändigheten att, och moståndet mot, att acceptera, det som är omöjligt att förstå och ändå... Och jag känner igen mig i denna rastlöshet som egentligen är en livslust, en passionerad kärlek till livet i mig och i allt levande. Och tänker att så har det alltid varit, denna otålighet att leva och uppleva har ständigt funnits, i barndomen, i tonåren, i vuxenlivet och nu. Vad gör vi med detta kamrater...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar