Requiem

Bonustid, icketid, mörker och konvalescens ramar in och koncentrerar, omsluter tillvaron som barndomens julaftnar, timmar mättade av sin egen

suveränitet, tolkade av Rachmaninov (tack Kalle), Verdi, Faure´...

Requiem betyder vila.

Blöta vita flingor spridda över gräsmattan som en spetsduk på en grön filt. Luften stark, ger styrka, blandad med den söta röklukten från grannens skorsten, också det ett barndoms-komihåg, också det dagar utan drömmar.

Grusvägen är öde, sommarens vissnade ormbunkar ligger som en trasslig brun matta, brandgula tallbarr täcker vägkanterna, en koltrast varnar med sitt tjitt tjitt. Sommarhusen skymtar mellan träden, med neddragna gardiner, ogästvänliga. En kvarglömd kratta, en trasig trädgårdsstol, en sliten skurtrasa som väntar in sommaren på sitt streck. Brevlådorna trängs på sin gamla balk, övergivna och obrukade.

Karlsson på Taket bygger. Parallellt med den lilla vägen går ett sår, tvärs över den igenvuxna väten, ett sår kantat av jordvallar och fyllt med lerigt vatten. Här ska läggas ledningar, rör och fiberkablar, ovanpå anläggas en belyst cykel- och gångväg. Nya sommarhus i olika faser står som ruiner utan tak och fönster, som jätte-legon växer de upp ur marken. Lastare och grävmaskiner i grälla gul-röda färger bullrar och blockerar.

 Ringer Karlsson och ber honom tömma avfuktaren, den är full igen. - Den som vore det ändå, säger Karlsson.