Himmelblå

"Åren gick, men vi sökte fortfarande efter den man eller kvinna 

som vi kunde blunda tillsammans med" (Nina Bouraoui, Kärlekens Geografi)

Såklart. 

Tar färjan hem på kvällen, tredjedag jul. Möts av idel hemvändande gotlänningar, nickar och god fortsättning och hade ni en bra jul, ja tack men det ska bli skönt att komma hem. Byter till mig min vanliga plats, 381, förligt, styrbord. Sjunker ner, tar av skorna, lägger upp fötterna och ser bara min spegelbild i den mörka rutan, förvrängd och suddig. Tre timmar till skänks. Till ostörda tankar, till den ro som själen ges när kroppen färdas över hav. Hem.

Som vanligt hoppar vi högt när Kapten Wassbergs röst dundrar ut ur högtalarna, alltid lika tryggt likadan. Just passerat Gunnarsstenarna, på väg genom Danziger gatt...453 passagerare... styv kuling från sydväst...en behaglig resa...och självklart, välkomna åter.

I svart stormnatt, på spegel av solglitter  eller månskensgata, med skärgårdsöarna i skarpa konturer, eller disiga och loja, ibland höljda i dimmor av älvdans, allt beroende på väder och årstid. Jag färdas på havet, följer den långsamma förändringen av panoramat utanför fönstret och minns, minns andra resor över vatten. En natt på en träbänk tillsammans med svartklädda män och kvinnor på väg till Kreta. En ung natt under stjärnorna, förälskad, i ny röd kappa. På hurtigbåten till Bolga, genom nord-norsk skärgård, snöklädda fjäll och glaciärer om babord, sockertoppsöar om styrbord. Tills båten tar rakt västlig riktning och Bolga visar sin pyramid-profil långt, långt ut i västerhavet.

Ja, vi söker, vi kompromissar, vi lär oss, vi vägrar lära oss... Och vi vet allt om våra olika tänk och olika språk, Män är från Mars och går in i sina grottor, vi jobbar på jämställdheten, men är alltid i otakt...

Syster Yster, som snart ska bli mormor, har byggt nytt med sin byggare Bob, ypperligt läge och hypermodernt. Han har själv dragit alla rör och ledningar och har egen ledningscentral, stor som en gillestuga, i källaren. Tala om grotta... Många nervösa nätter, har han tänkt på allt...

 

En dag ringer hans mobil och Syster ropar: Vattnet har gått!

Och Bob skriker - med panik i rösten - NEJ, var då?

"Gard = skyddad(utgångs)ställning"

 

mitt i allt - det mörka, det svarta, det som tog slut, som är "efteråt"...

som lever i drömmen om natten, som bryter fram i ovana tårar när garden är gömd, glömd och entledigad

ett namn, en textrad, några toner, ett sår går upp.... 

 

 stanna kvar, sörj mitt hjärta, sakna, sakna dem, sakna minnet av din längtan, ibland var den blå

vila utan strid, låt sorgen flyta lätt i din kropp, den är inte farlig

Vargen har redan varit här.

 

 

 

Du kände ju inte igen honom, hur skulle du kunna det, du hade aldrig mött en varg förut, visste inte att han fanns - på riktigt - ville inte veta. Och du föraktade din brors blindhet och din systers blåögdhet, men bedrog dig själv. 

Men om jag inte vill leva med garden uppe. Om jag inte vill veta hur stor flotta Nordstream härskar över, om jag inte vill slå ner blicken på T-banan, om jag går i mörka skogar och simmar i djupa vatten och tror på kärleken. Om jag vet att både tid och rum är oändliga. Att människans storhetsvansinne är lika stort som hennes intelligens är liten, i ett universumperspektiv. 

 

Om jag vill hoppa, igen och igen och igen....

Midvinter

Snömolnen över havet färgas rosa redan vid halv tre. Det är midvinter och jorden passerar just vertex i sin tvungna rörelse runt vår stjärna. Solen vilar i fokus, både matematiskt och bildligt, och unnar oss lite av sina strålar. Strålar som skapar skuggor långa som de svarta nätterna. Varje år likadant, det känns som om vi gemensamt drar vårt klot runt dess mest avlägsna punkt.

I morse siktat florsocker på vägar och hustak, väg 149 till Visby frost-isig, landskapet öppnar sig tveksamt. Det torra gräset på vallarna brinner i roströda toner, tävlar med smaklösa ljus-girlanger i  grälla färger. På ön saltar man inte vägarna, ö-borna har lärt sig ta det lugnt. I stan köper jag broddar och snöskyffel, i förhoppning om en lika snörik vinter som i fjol.

Blir bjuden på fasan framför den sprakande brasan hos granne T på kvällen.  Eftersom han är en äkta gute passar jag på att pumpa honom lite om föreningslivet på ön. Han berättar om urgamla institutioner för män av makt och social rang, där ingen slipper in och inget slipper ut. Och att gotlänningen i genomsnitt är medlem i tolv (12) olika föreningar...och om gubben som sa: "Nu är det bare seminföreninga jag inte är med"

Granar, grannar och förbrytare

Det är Luciatid och julgranstid. Grannen brygger dricku i dagarna tre.

Vi far till Lau där vi bjuds på kaffi i brygghuset. Gunlög kommer in med sina pigga ögon, skrattgopar, klädd i  rutig flanelljacka och grova byxor. Hon säljer granar i stan men  vet inte hur många granar hon ska hugga i år - om snön kommer vill alla ha gran...och hennes mamma öppnar paketet vi har med oss - det är väl inte lamm på det här förklät också - det är det...tänkte inte på det, fastlänningar kan inte få nog av lamm och ringmurar, men ge aldrig en äkta gute såna turist-saker!

Vi far hem på svarta vägar. När vi passerar Stenkyrka hänger fullmånen över prästgården, stor och varmgul. Det stora vårdträdet tecknar ett spretig linjemönster mot himlen och fönstren lyser i tre våningar i det gamla stenhuset. 

Jag får en gran alldeles gratis och hederligt. Karlsson kommer med en jättelik gran, med grenar på ena sidan, och vill inte ha några kommentarer... som tack bjuder jag på nylagad saffranspannkaka med salmbärssylt, inhandlad på marknaden i Stånga.

Och det händer stora saker på ön, lokalradion berättar om och om igen om Brottet. Idag ställs förövaren inför tingsrätten. Han har huggit ner ett antal av grannens tallar i akt och mening att bättra på sin utsikt. Huruvida det är en förmildrande eller försvårande omständighet att brottet förövades i fyllan och villan efter ett hejdundrans kalas vet man inte. I alla fall har ägaren till de numera icke-existerande tallarna väckt åtal och ställt krav på skadestånd. Fyrahundrafemtiotusen riksdaler. Som ersättning för "markarbeten, nyplantering och terapikostnader".

No masters, no gods

Utan fantasi, ingen längtan. 

Utan längtan, ingen kreativitet. 

Utan kreativitet, ingen rörelse.

Utan rörelse, inga val.

Utan rörelsefrihet, inget värdigt liv.

10 december, Nobeldagen.

Skalor. Kontraster. Där ute. Härinne. 

Avståndet ofattbart stort. Panerad torsk och tinad sparris på spisen och Ellen Johnson Sirleafs tal i Oslo, om ofattbara brott och kränkningar mot ofattbart många kvinnor i världen. Skam och stolthet samtidiga känslor. Systrar och döttrar i världen: Finn din röst och var inte rädd, använd den, säger hon. Som vi sjöng för fyrtio år sen. Som vi gjorde. Kan vi ens prata om det, skillnaden avgrundsdjup.....

Mormor Frida gjorde det. Mormor Frida krävde att få arbeta på samma villkor som de manliga pastorerna, argumenterade oemotsägbart, handlade med intelligens, styrka och mod. Allt togs ifrån henne, barnen, friheten, människovärdet.

Den manliga lojaliteten går före sanning och rättvisa, sa Katarina, personalchefen, när jag satt där klämd mellan stridande akademiker. Patetisk i egen-designad T-tröja med texten "Demilitariserad Zon". De förenades i osynliggörandet.

Det finns så mycket mer...

Haiku-lekar

Svartlöv som sjunger

Hängmattan snor sig i stormen

Själen står stilla

*
Taltrasten twittrar
hastar, T-banetaggar

lyssnar gör TV:n

*

och med ide´ från SvT....

Juholts mustasch som

snäckätande skalbagge  

mitt i naturen

Requiem

Bonustid, icketid, mörker och konvalescens ramar in och koncentrerar, omsluter tillvaron som barndomens julaftnar, timmar mättade av sin egen

suveränitet, tolkade av Rachmaninov (tack Kalle), Verdi, Faure´...

Requiem betyder vila.

Blöta vita flingor spridda över gräsmattan som en spetsduk på en grön filt. Luften stark, ger styrka, blandad med den söta röklukten från grannens skorsten, också det ett barndoms-komihåg, också det dagar utan drömmar.

Grusvägen är öde, sommarens vissnade ormbunkar ligger som en trasslig brun matta, brandgula tallbarr täcker vägkanterna, en koltrast varnar med sitt tjitt tjitt. Sommarhusen skymtar mellan träden, med neddragna gardiner, ogästvänliga. En kvarglömd kratta, en trasig trädgårdsstol, en sliten skurtrasa som väntar in sommaren på sitt streck. Brevlådorna trängs på sin gamla balk, övergivna och obrukade.

Karlsson på Taket bygger. Parallellt med den lilla vägen går ett sår, tvärs över den igenvuxna väten, ett sår kantat av jordvallar och fyllt med lerigt vatten. Här ska läggas ledningar, rör och fiberkablar, ovanpå anläggas en belyst cykel- och gångväg. Nya sommarhus i olika faser står som ruiner utan tak och fönster, som jätte-legon växer de upp ur marken. Lastare och grävmaskiner i grälla gul-röda färger bullrar och blockerar.

 Ringer Karlsson och ber honom tömma avfuktaren, den är full igen. - Den som vore det ändå, säger Karlsson.

och från havet blåser en isande gråkall vind

Hela ön som ett skepp, parkeringsplatsen i hamnen är ett översköljt däck, vågorna bryter mot pallkanten och tar med sig stora bitar av pirar och bryggor på sin rullande reträtt.

Mitt rum på klintkanten är min kommandobrygga, jag ser genom fönstren hur himmel och hav flyter ihop långt före horisonten. Vinden river ursinnigt in mellan grundens plintar, hotar att lyfta hela härligheten, det rister i takfogar och knakar i konstruktioner. Gardinen fladdrar trots att fönstren är stängda. Det är vilt och det är härligt.

I mörkret igår bilresa till Fårösund. Tomma svarta vägar, en ensam rödbåns som en skugga framför billyktorna, rinner iväg in i skogen. Åkrarna ligger svartplöjda och vilande, betesvallarna tomma men med nygräs i december. De krokiga tallarna på heden kan bara anas. Längs vägkanten vaktar resliga granar den stora skogen. Förfallna uthus med trasiga fönster som svarta ögonhålor. Enstaka gårdssamlingar, upplysta av advents-stjärnor, lysande tomtar och blåblinkande ljusslingor.

 Bilens temperaturvisare sjunker långsamt och på norr är vägbanan täckt av glasig frostis. Framme i Fårösunds slitna skola spelar vi bridge med flottiga kort, på whiteboarden läser vi "vem är ond? vem är god? och varför gjorde Gertrud som hon gjorde?" - rester från någon lektion under dagen och jag tappar koncentrationen när jag funderar på frågorna...undrar vad eleverna svarade...och vem fasen är Gertrud?

Så är det på ön på vintern. Du ser inga människor, inga hästar håller dig sällskap med sina lekar, inga kor nonchalerar dig när du passerar, tuggande, dåsande, väntande i hagarna. Inga nyfikna lammflockar vänder sina huvuden emot dig, till och med landskapet vänder dig ryggen.

Men - öppna en dörr - innanför en gammal kyrkport pågår adventskonsert med socknens egen kör, stearinljus brinner i hundratals, det ångar från bänkarna som är fyllda av människor som lättar på sina täckjackor och rockar, och sveper av sig yllemössan. De är där, tillsammans.

Det finns många dörrar, till bygdegårdar, församlingslokaler, ungdomsgårdar, kulturbiografer, bokcirklar, konstklubbar,....och där kan du hitta dem, ö-borna.

Från ett läge till ett annat

 

Nattlig storm. 

Tallarna spänner sin båge mot nordost, bildar en barriär mellan människors boängar och havsvågors skummande brytningar. Täppas berättar om nysnö och gnistrande sol i Sverige, här blir aldrig gryning och fönsterrutorna täcks av glitterdroppar, belysta inifrån, trots att dagen bara börjat.

Andra advent, krypkörning längs Stenkusten med fyrhjulsdrift, stora leriga pölar. Till slut ett stopp, stapplar ur bilen till knagglig, oslipad stenöken. Balanserar på mina kryckor som knirrar och vrenskas, blötregn i ansiktet, varmt kaffe i stålmugg, långsamma svanar glider oberörda i det grunda. Allt är gråskala och luktlöst.

Fredrik skriver:

"Båtarna multnar och sjunker långsamt ner i klapperstranden. På havet eller på stranden, någonstans måste dom sjunka, det är båtars lott."

 

 

Bo Carpelan skriver om det korta som återstår, som om noggranna iakttagelser av naturens rörelser kunde besvärja det oundvikliga, fördröja och fördunkla smärtan i sinnenas ofullkomlighet. Och kroppens, tillkortakommanden, brister och saknad. Och han skriver om enstaka tillfällen till tröstande tystnad tillsammans,  med minnen och starkt i glasen.

Från ett läge till ett annat. Övergångar, oändligt långa övergångsställen, sökande en position, ett läger, ett annat origo med andra koordinater att referera till. Vad ska jag ta med mig och vad ska jag kasta? Det finns ingen återvinningscentral som tar hand om mina förbrukade erfarenheter, mina misstag och mina vilsna återvändsgränder. 

"Blad ur Höstens Arkiv"

Höst på Klintkusten - ljummet och blåsigt och kort, korta ljusa timmar att ta vara på eller att försvinna i.

Läser Bo Carpelans sista bok. Havets rullande brus, dess decembertunga andning tränger inte in genom stenväggarna. Det är bara avfuktaren och luftvärmepumpen svaga brus som stör den perfekta tystnaden. Microns röda siffror stegar sig fram oändligt långsamt, en spindel hastar över gotlandsgolvet. Himlen gulnar över horisonten i väster och det är dags att hämta posten och dagens tidning, aldrig före klockan två.

I oktoberdagens sista strålar åt vi våfflor på Kutens bensin.

Om de intellektuella: Carpelan citerar Buber och jag i min tur:

"De besitter för mycket logik och för lite hemlighet. De bygger på sanning, inte på verklighet. De vet inte att sanning är en bearbetning av, inte meningen med, livet. Deras väg är en rät linje. De intellektuella företräder ideér och verkar i civilisationens tjänst. De skapande upplever det unika och skapar det unika."

Om åldrandet - hemska ord...

Redan efter några kapitel känner jag motsättningen mellan den åldrades önskan att vara närvarande i stundens alla detaljer och hans rastlöshet. Eller är det kanske samma sak, det oundvikliga, den korta tid som återstår, nödvändigheten att, och moståndet mot, att acceptera, det som är omöjligt att förstå och ändå... Och jag känner igen mig i denna rastlöshet som egentligen är en livslust, en passionerad kärlek till livet i mig och i allt levande. Och tänker att så har det alltid varit, denna otålighet att leva och uppleva har ständigt funnits, i barndomen, i tonåren, i vuxenlivet och nu. Vad gör vi med detta kamrater...

jag börjar nu.....