Snart är det keramik-säsong - dags att öppna verkstan -
sätta mig tungt och bredbent vid drejskivan,
med dörren vidöppen mot havet,
gå från krafthård bearbetning till subtil fingertoppskänsla
med lervattnet rinnande längs händer och kruka -
älskar den fysiska känslan.
Här finns inga krav och ingen prestationsångest,
inga tankar och ingen planering,
lerklumpen styr mig och blir det den vill.
Det regnar lätt ilväll och jag har köpt en arbetskilt med tusen fickor.
Funderar igen över tiden. Bodil Jönsson har rätt:
-"att vara pensionär är att vara sin egen motor"
det är bara det att den går så hackigt,
luft eller skit i bränslet? för lågt oktantal?
och varför lägger den av så ofta, står och går på tomgång
och släpper ut avgaser...
(inte lätt med metaforer...)
Saknar mitt schema.
Hela livet har jag vetat exakt vad jag skulle göra, ett halvår i taget.
Tid som någon annan hade bestämt.
Hur anpassar man sig till all egentid?
Hur väljer man, nu eller sen, välgöra eller vila,
- alldeles för mycket vila om ni frågar mig...
och rutiner, vardagsstruktur, hur skaffar man sig det?
Det får nog bli en pansjishund i alla fall....
eller en karl - på lagom avstånd....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar